Minnen som suddas ut

För en och en halv vecka sen så dog min mormor. Och det som har slagit mig är hur sjukt det är att ett liv bara kan försvinna så fort. Visserligen var hon gammal och sjuk, men det är ändå inget man kan förbereda sig på direkt. Döden är ju verkligen inte naturlig hur mycket folk än säger att den är det, om det nu var så naturligt så skulle vi inte reagera så som vi gör. Och så enkelt är det.

Det spelar ingen roll hur gammal personen är, det är alltid en tragedi när någon dör. Hur som helst så ska vi nu rensa ur hennes lägenhet. Och det känns så hemskt att rensa ur den, eftersom att det inte finns någon ide med att spara allt, så känns det som att vi slänger ut hennes existens och dumpar det på tippen. 

Men vad ska vi med femhundra miljarder vepor till, eller allt gammalt porslin eller gamla ramar som vi inte passar in i våra hem alls. Det finns ju inget vi kan göra direkt, det tjänar ju ingen nytta att spara det i något gammals skåp eller förråd för att förr eller senare kommer det att kastas ut ändå. 
Det är konstigt att tänka på att on en gång var tjugo år gammal och var mitt uppe i de bästa åren i sitt liv och hade ingen aning om att vi alla skulle komma ur det hur hon tog sia beslut och vad hon bestämde sig för att göra i livet, barn - barn barn och barnbarnsbarn. Hon hade ingen aning om då att vi någonsin skulle existera och om hundra år kommer ingen komma ihåg att hon någonsin existerade, eller om ens femtio år kommer Säkert ingen att ägna henne en tanke. Det är den verkliga tragedin ändå!